Träden jag minns


En stor bok fanns på vår tomt där jag bodde som barn. På våren sprack den ut i fräscha gröna blad, på hösten ramlade det ner små kottar med hårt knaggligt skal och det var roligt att hitta nötterna på insidan. Vi använde aldrig nötterna till mat, men vi hörde att i Tyskland, så samlade de in sådana nötter, malde dem och använde dem i matlagningen under kriget. Boken har ett vackert gråaktigt skimmer över barken som inte finns på något annat träd. En gång blåste det storm och jag ville gå ut och leka, men min mamma sade att det var farligt att vistas ute, tänk om vinden tog tag i mig och blåste mig upp i toppen på boken!
Jag kikade på den från fönstret och grenarna rörde sig riktigt kraftigt, det var nog bäst att hålla sig inne i alla fall. Från samma fönster kunde jag se eken, den stod en bit från husets väggar men gav en känsla av trygghet med sina stora rötter väl förankrade i marken.
På andra sidan av vårt låga enplanshus stod ett kastanjeträd; min farbror hade visst planterat det när mina föräldrar flyttade in många år tidigare och nu hade det vuxit och blivit högt som ett tvåvåningshus. Tillsammans med mina lekkamrater tyckte jag om att se hur långt upp vi kunde klättra i det trädet, grenarna var rejält stora, det var lockande att ta sig högre och högre upp. Sedan kunde man sitta bekvämt där uppe och se allt som hände på marken utan att någon visste att vi var där.
Jag såg min mor bära ut tvättkorgen och hänga upp kläderna på streck, min katt följde efter och gjorde sitt bästa för att komma under hennes fötter, hon var rädd att den skulle få henne att ramla och schasade alltid bort den. Jag såg min far öppna motorhuvan till vår gamla bil som ofta gick sönder och då fick han böja sig över motorn och tricksa lite.
Jag såg när min bror kom hem och ställde cykeln mot väggen, tog av sig spännerna från byxbenen och gick in genom köksdörren.
De stora löven på kastanjen liknade spretiga händer; de bildade en skärm av grönska mellan mig och omvärlden. Jag kunde se ut mellan dem, men ingen kunde se mig och där satt jag ofta, uppkrupen på en grönaktig gren och kunde meditera i fred.


Wendy juli 2010

Share